Min far

Jag tänkte skriva om min far, men det går inte så bra.

Han gör många roliga saker, visserligen, men det blir lätt lite tragikomiskt. Vill inte vara elak.

Pappa är en sån som alltid tar den största bullen, den med mest socker på. Nu är inte detta ett passande exempel eftersom han inte längre äter bullar, kolhydrater eller socker (eller rött kött, mjölkprodukter, saker med mjölkprodukter i, juice med apelsiner från någon annastans än Florida eller saker med tillsatser och färgämnen i), men det beskriver fenomenet rätt bra. I dagsläget är det väl snarare så att han tar det sista vinet ur flaskan vid middagen utan att fråga och äter upp alla mina blåbär som jag har i flingorna till frukost, utom 10 stycken skrynkliga och mosiga som han "sparar" åt mig för att de inte passerade hans kvalitetsgranskning (jag lovar, människan kollar dem ett och ett). Min pappa har diagnostiserat sig själv med laktosintolerans, glutenallergi och överkänslighet mot en rad andra ämnen.

Pappa brukar hålla små monologer om olika saker vare sig man lyssnar eller inte, långa utläggningar om varför ett hjärta (själva hjärtformen, inte riktiga hjärtan) ser ut som det gör, varifrån ett visst ord kommer eller - hans favorit - varför Romarriket var så fantastiskt. Jag stänger oftast av min hörsel efter en liten stund- en förmåga jag utvecklat och förfinat efter många år i mitt hem och som kallas selektiv hörsel - och jag vet att han vet det, men han tycker det är så roligt att formulera sig att det inte spelar honom någon roll. Samtidigt vet jag att han aldrig lyssnar på mig, så jag har inte dåligt samvete för detta.

Allting kan bli rätt jobbigt för pappa om han är på det humöret. Pappa lider av ett syndrom som jag skulle vilja kalla "Universum-mot-mig-syndromet". Det handlar om att man tar allting, precis allting som händer i världen som en personlig förolämpning. Man tror helt enkelt att universum is out to get you. Det kan vara lokalt - om någon kör för sakta framför dig, det inte finns någon parkeringsplats nära bion, om du tappar en sked på golvet - allt är av någon allsmäktig kraft riktat mot just pappa för att göra honom förbannad. Och det blir pappa också väldigt ofta. Även i större skalor kan detta syndrom visa sig - om börsen går ner, Obama vinner valet, eller ett tv-program som pappa tyckte om läggs ner - ja, då är det helt enkelt för att universum hatar min pappa. Om ni undrat varför Obama vann, liksom.

En annan sak som kännetecknar far är hans fobi för baciller. I nuläget bär han med sig en liten flaska med antiseptiskt medel i fickan som han tvättar händerna med så fort han tvingats röra vid något osanitärt - konservburkar i affären, dörrhandtag, en annan människa. Han springer förbi mig in i affären för att han ska hinna tvätta av handtaget till kundvagnen med antiseptiska servetter (som numer finns i alla affärer med kundvagnar - only in America, barn) för han vet att jag vägrar.

Jag säger inte att min far har fel (okej, lite kanske), men vi lever i väldigt olika världar. Jag har inte tid att grunna på allt som han gör. Jag har inte tid att ta allt som personliga angrepp och hetsa upp mig över det. Jag har väldigt lite energi dessutom, så jag måste ransonera och lägga den på saker som verkligen betyder något för mig; på människor jag älskar, på saker jag kan göra något åt (alltså inte på folk som kör för sakta framför mig), på saker som gör mig glad och på saker som jag är tvungen att ta tag i vare sig jag vill eller inte. Där ingår inte att tvätta kundvagnar.

Pappas nemesis