Hur man festar i Amerikatt

Skrev det här i ett mail för ett tag sedan till en underbar person, men det beskriver så bra attityden som finns bland folk här. Ville lägga ut det här också för syster, och Klas.

Låt mig berätta om min “fest”. Jag valde helt enkelt ut en kille som sålde smoothies och körde ögongrejen och ja, du vet, hela planen, vilket resulterade i en inbjudan till en fest igår. Jag har ingen aning om vem killen är eller var han bor eller whatever, allt jag vet är att han verkar snäll och röker mycket gräs. Och det, min vän, är en attraktiv egenskap hos någon man ändå tänkte utnyttja för lite sällskap.

Så; jag ljuger ihop en historia för farmor, vars nerver inte klarar av att oroa sig hela natten för att jag är med främmande människor, potentiella våldtäktsmän och mördare, om att jag träffar min girlfriend. Tyvärr får jag inte tag på girlfriend för att bekräfta planen, det vore ju förargligt om hon skulle ringa och fråga efter mig när jag supposedly är med henne, men skitsamma tänker jag, det löser sig.

Hoppar in i bilen, som är väl inrökt och inredd, mestadels av tomma ciggpaket av märket Camel, McDonaldsmuggar och en och annan odientifierbar pryl och klädesplagg, och tänker helt enkelt: Ja Till Livet. Varnar Bryan, som killen heter, att min syster vet hans namn och var han jobbar, samt att FBI kommer att kunna se att jag ringt honom från farmor, vore det så att min knivhuggna kropp skulle återfinnas i en container någonstans inom de närmsta dagarna. So don’t try anything, they shall revenge me, säger jag hotfullt och hytter med fingret åt pojkstackaren. Bryan, som inte förstår ironi så bra (även om det jag säger faktiskt är sant) stelnar till och fokuserar på vägen.

Huset. Vad ska jag säga? Det är smutsigt, söndrigt, förfallet, men en safe haven för dem som är där. Fattigt. Ghetto. Jag kliver in, i klackaskor och kort kjol, med en flaska rosévin i väskan. Hittar runt femton unga i åldern 16-27 år, höga som hus på i stort sett allt möjligt. De har ravekläder på sig, typ baggypants med massor av snoddar och säkerhetsnålar, stora hoodies och ja, där står lilla jag i pumps. Och kjol. Nämnde jag guldväska med rosévin? Ja, du förstår. De dricker Southern Comfort och röker gräs och allt är så hjärtskärande likt Lessebo. Been there, done that. De här kidsen kommer aldrig ta sig ur. Deras föräldrar bor next door, de röker också gräs som vore det cigg. Det kom till och med en hög mamma och hälsade på. Det låg en känsla av hopplöshet, uppgivenhet i luften och jag drar mig till minnes alla de kvällar som jag låg försvunnen i en soffa hemma hos någon annan och flydde lite av den verklighet som jag tyckte var jobbig. Det var bara ett tillfälligt stopp för mig, men för dem är det detta som är verkligheten. Liten 16årig kille som är helt väck, hugg i hjärtat av tacksamhet över att han inte är min bror, och att min bror är i säkerhet hemma hos mamma som säkert har gjort chokladmousse på pulver denna fredagkväll och bryr sig om honom och älskar honom.

Medveten om att jag inte kommer hem förrän imorgon korkar jag upp mitt vin och tänker: Okej. Bring it. Gulliga människor och jag har inga problem med att umgås med dem. Jag röker lite, dricker lite. Hela huset fullt av rök från allt möjligt. De är bara så distanserade och mellow. Whereas jag är full av energi, jag vill dansa och skrika och leva, nästan i panik för att jag känner mig så långt borta från dem känslomässigt och jag vill vara ännu längre bort, inte ha några gemensamma nämnare. Flyr till youtube och lite svensk musik. De har nu hört Frida - Upp och hoppa. Kalle Baah. Darin. Robyn.

Jag ska ställa mitt glas på ett glasbord som består av en ram och tre separata glasskivor. Ställer glaset. Upptäcker förbryllad några sekunder senare att mitt glas ligger utspillt på golvet. Hm. Förlåt, förlåt, inte för att det var särskilt rent innan, men ändå. Tar upp glaset, ställer ner det igen. Finner det på golvet åter en gång. Inser till slut att glasskivan fattas. Det tog mig long enough. Hakar loss den stora skjutdörren i glas när jag ändå håller på. Snubblar på vattenslangen i trädgården i mina pumps. Alla bara tittar. Vem ÄR hon? Vad GÖR hon? Kompisar, jag är Emily. En prinsessa of Sweden med dåligt balanssystem. What can I say?

Somnar ett par oroliga timmar, landar på Starbucks runt tio på morgonen. Mannen i kassan säger: Så vacker du är idag. Mitt hår står rakt ut på högersidan och rakt ner på vänstersidan, jag har samma smink på mig som kvällen innan vilket resulterat i pandaögon. Känner mig som en röksvamp, varje gång jag rör på mig flyger en liten glad puff av diverse luftburna ämnen iväg från mina kläder. Jag orkar inte ens bita tillbaka. Med huvudet högt säger jag: Thank you, sir, vandrar ut i morgonen och reflekterar. När jag är hemma hos farmor i min säng med Ralph Lauren-lakan och min pool och framför allt hennes oro och omsorg och villkorslösa kärlek, så känner jag mig tacksam. Jag är tacksam för allt jag får vara med om, för det gör mig till en bättre människa. Jag är tacksam för det jag har, för det är ingen självklarhet. Och hur medveten jag än är om detta alltid i mitt liv, så är det när andras verklighet blir så påtaglig att jag kommer att lukta som den i flera dagar hur många gånger jag än duschar, som jag verkligen förstår – inte vem jag är eller vad jag vill bli – men vem jag inte är och vem jag aldrig kommer att vara. Och det är väl en början?