Olycka

Kära vänner.
Jag har gjort som jag brukar: något oerhört dumt. Jag skulle dricka mjölk samtidigt som jag tittade på Gossip Girl på datorn. Min dator, mitt fönster mot världen, min enda kommunikationsmöjlighet... Jag spillde mjölken. I tangentbordet. De enda tangenterna som jag kan använda är k, a och p. Jag kan inte ens ta mig in på mail eller facebook för dessvärre innehåller mina lösenord inte så många k:n, a:n eller p:n. Dessutom piper datorn våldsamt när jag sätter på den så jag måste kväva den med en kudde för att inte pappa ska höra.
Ja, jag borde komma ut ur garderoben, tänker ni. Säga till pappa, hoppas på en försäkring eller i alla fall ett billigt byte av tangenter eller hur man gör. Men jag kan inte. Min pappa blir galen om jag tappar en servett på golvet. Han kommer döda mig för detta. Jag tänker febrilt och jag har utvecklat psykosomatiska smärtor på grund av den stress detta dilemma medför. Men jag ska lösa deta här. Tills dess kommer jag inte att uppdatera mig särskilt ofta. Men jag älskar er. Och kommer antagligen inte ha något annat val än att komma hem den nionde... De kommer inte att låta mig stanna efter det här.

Jag är så dum. Men jag kan inte hjälpa det. Det är mitt öde, förstår ni inte det?

Min kväll...

... bestod av förfest. Location: mitt rum. Dryck: Rosé. Närvarande: jag.
Alltså - ni önskar ni hade varit där. Ett jävla drag.

Sedan barhäng. Location: T.G.I. Dryck: Heiniken. Närvarande: Jag och Adam.

Typiskt citat: I have never been as beautiful as I am right now. (Adam är lätt narcissistisk)



Kvällen avslutades med kaffe på McDonalds, toabild och Walk of shame kl 4 AM. Will I ever learn? Erkänn förfesten ruled!!!

Godnatt!

Anledning att älska det här landet 1

Autentisk skylt i badrummet på T.G.I.
God bless America.

Swedish meatballs

Ikväll serverades i Doneys residens Swedish meatballs med nypotatis, gräddsås och lingon samt smörslungade morötter. Äsch, det var väl inget. Nej, det var hur lätt som helst... NOT!

Hur fan tänkte jag? Jag har väl aldrig lagat köttbullar i hela mitt liv? Jo, Mamma Scans vid ett flertal tillfällen, men det var inte riktigt samma sak upptäckte jag ikväll. Men nej, jag skulle tvunget laga köttbullar. Köpte 1 lb fläskfärs och 1 lb nötfärs, för de har inte blandfärs här. Rullade bollar, brände sönder farmors stekpanna, bollarna inte bollformade längre, snarare smulformade, såsen kokar över, laktosfri som den var med laktosfri kaffegrädde i för det finns fan inte ens laktosfri grädde här. Jag har frågat i tre affärer. Det finns på Konsum hemma i Lessebo, gaddammit. (Tack för hjälpen, Klas).

Anyway. Man kan säga att farmors kök inte riktigt var sig likt efteråt. Jag kunde se skräcken i hennes ögon, sojafläckar på kaklet, köttfärs i köksfläkten - och stekpannan... Det rostfria stålet var... svart. Jag gav upp. Tog ett glas rosé och kastade in handduken.

Men - och det här är förvånande - det var riktigt gott. Jag är huslig. Förstår ni det? Jag kommer att bli gift. Halleluja.

Pinguicula vulgaris

Så många ord som finns och ändå så händer det ofta att man inte hittar några. För ibland finns inga rätta ord och inga rätta svar. Så ibland får man nöja sig med att lyssna. Och hoppas att den man lyssnar på nöjer sig med det.

Gustav Klimt - The tree of life

En shopaholics bekännelser

Jag älskar bio i USA. Jag tycker om att gå på bio hemma också, men i USA är allting lite större, eller hur? Varje biosalong av de 10 som finns är lika stora som dubbla den största på Filmstaden i Växjö, sätena är som är sjunka ner på moln och de går att fälla och gunga i. Man kan köpa korv och nachos att ta med sig in - disgusting antagligen, men man kan! Farmor och jag såg Confessions of a Shopaholic ikväll, och den var faktiskt riktigt bra. Det enda som störde mig var att jag kände mig träffad. Jag shoppade faktiskt igår. Och några dagar innan dess. Och några dagar innan det. Ja, idag också faktiskt. För pengar jag inte har.

Jag antar att jag har vad man skulle kunna kalla en beroendepersonlighet. Om jag testade kokain till exempel, så tror jag inte att min obefintliga självdisciplin skulle stoppa mig från att prova en gång till. Och en till. Om jag gillade det alltså, och det verkar ju onekligen som att folk gör det. Därför provar jag inte.

Shopping, däremot. Det har jag dessvärre provat. Att gå in i en stor affär med vackra kläder eller skor eller väskor framkallar en nästan upphetsad känsla hos mig. Jag lovar, mitt hjärta börjar slå snabbare och jag andas lite häftigare och mina ögon flackar, försöker ta in allt. De här fysiska symptomen skulle man kunna mäta med rätt utrustning, men inte de psykiska. Min lilla hjärna registerar färg, form, material och tillfällen jag skulle kunna bära plagget i fråga, jag går igenom alla saker jag redan har och som jag skulle kunna matcha det med, jag kalkylerar i huvudet i hur många veckor det blir nudlar och om jag skulle kunna skita i att betala tillbaka pengarna jag fortfarande är skyldig Ted (förlåt, Ted. Inte denna månaden heller...), och framför allt gör jag det som sedan får mig att slita upp Visakortet (jag önskar djupt att jag kunnat skriva mitt Black AmEx här, men det får bli ett framtida mål) och köpa saken i fråga: Jag visualiserar. Jag ser mig i de skorna eller i den klänningen och, kan man tänka sig - jag ser fantastisk ut. Jag skrider in på en fest eller går på stan och alla, alla, tittar på mig. Och hur skulle de kunna undgå - jag ser ju helt otrolig ut!

Med lyxig påse i handen riktigt pirrar det i magen på mig och väl hemma kan jag knappt bärga mig tills jag får ta på mig det nya - det här plagget är det som ska få mig att bli vacker, äntligen. Men i hemmaspegeln ser jag allt som oftast det som jag retuscherade i mitt berusande tillstånd i provrummet, love-handles, att jag håller på att få en finne i pannan, att jag borde raka benen och allvarligt fundera på brun-utan-sol året om. Ruset är över. Nähä. Den här klänningen var inte den som förändrade mitt liv heller.

Men kanske hittar jag den imorgon?

De fem smartaste uppfinningarna; Target

1. Om man nu måste ha i sig fett-bacon så kan man i alla fall bränna några kalorier på att dra fram gjutjärnspannan och fräsa dem. Men nej. Nu finns microbacon i en affär nära dig. Grattis USA.

2. Jo, det är sant. Kakmixer i all ära, men nu finns ett stort urval av färdiga kakdegar formade symmetriskt attraktiva rullar - bara att skiva och stoppa i ugnen. Eller varför inte bull-formade bullar av detsamma slaget?
Jaha. Men köp färdiga kakor då och kör dem i micron med baconet? Sparar ännu mer energi.

3. Här är en gammal klassiker; I can't believe it's not butter! Nej. Och det borde du inte.

4. Go-Gurt. Portable Low-Fat Yogurt. Okej. Upplever du din vanliga enportions-yoggiburk som très stationär? Det är ett jävla jobb att få med sig en sån ut liksom. Stor och otymplig.
Till saken hör att jag och Olise faktiskt provade dessa när vi var här. Det portabla består i att yoggin är förpackad i 2 dm x 3 cm tunn mjuk plastfolie. Öppna ett hörn och du är körd om du inte genast kopplar in den i droppkanylen. Trust me. Det här är inte smart. Men älskar SvampBob.

5. Och, slutligen, min favorit. Om man inte pallar knäcka ägg men pallar skruva av korken - voilà!

Bara i USA barn, bara i USA.