Florida by night

Olycka

2009-02-26T12:52:00.001-08:00

Kära vänner.
Jag har gjort som jag brukar: något oerhört dumt. Jag skulle dricka mjölk samtidigt som jag tittade på Gossip Girl på datorn. Min dator, mitt fönster mot världen, min enda kommunikationsmöjlighet... Jag spillde mjölken. I tangentbordet. De enda tangenterna som jag kan använda är k, a och p. Jag kan inte ens ta mig in på mail eller facebook för dessvärre innehåller mina lösenord inte så många k:n, a:n eller p:n. Dessutom piper datorn våldsamt när jag sätter på den så jag måste kväva den med en kudde för att inte pappa ska höra.
Ja, jag borde komma ut ur garderoben, tänker ni. Säga till pappa, hoppas på en försäkring eller i alla fall ett billigt byte av tangenter eller hur man gör. Men jag kan inte. Min pappa blir galen om jag tappar en servett på golvet. Han kommer döda mig för detta. Jag tänker febrilt och jag har utvecklat psykosomatiska smärtor på grund av den stress detta dilemma medför. Men jag ska lösa deta här. Tills dess kommer jag inte att uppdatera mig särskilt ofta. Men jag älskar er. Och kommer antagligen inte ha något annat val än att komma hem den nionde... De kommer inte att låta mig stanna efter det här.

Jag är så dum. Men jag kan inte hjälpa det. Det är mitt öde, förstår ni inte det?

Min kväll...

2009-02-22T01:16:00.000-08:00

... bestod av förfest. Location: mitt rum. Dryck: Rosé. Närvarande: jag.
Alltså - ni önskar ni hade varit där. Ett jävla drag.

Sedan barhäng. Location: T.G.I. Dryck: Heiniken. Närvarande: Jag och Adam.

Typiskt citat: I have never been as beautiful as I am right now. (Adam är lätt narcissistisk)

Kvällen avslutades med kaffe på McDonalds, toabild och Walk of shame kl 4 AM. Will I ever learn? Erkänn förfesten ruled!!!

Godnatt!

Anledning att älska det här landet 1

2009-02-22T01:08:00.000-08:00

Autentisk skylt i badrummet på T.G.I.
God bless America.

Swedish meatballs

2009-02-21T18:29:00.000-08:00

Ikväll serverades i Doneys residens Swedish meatballs med nypotatis, gräddsås och lingon samt smörslungade morötter. Äsch, det var väl inget. Nej, det var hur lätt som helst... NOT!

Hur fan tänkte jag? Jag har väl aldrig lagat köttbullar i hela mitt liv? Jo, Mamma Scans vid ett flertal tillfällen, men det var inte riktigt samma sak upptäckte jag ikväll. Men nej, jag skulle tvunget laga köttbullar. Köpte 1 lb fläskfärs och 1 lb nötfärs, för de har inte blandfärs här. Rullade bollar, brände sönder farmors stekpanna, bollarna inte bollformade längre, snarare smulformade, såsen kokar över, laktosfri som den var med laktosfri kaffegrädde i för det finns fan inte ens laktosfri grädde här. Jag har frågat i tre affärer. Det finns på Konsum hemma i Lessebo, gaddammit. (Tack för hjälpen, Klas).

Anyway. Man kan säga att farmors kök inte riktigt var sig likt efteråt. Jag kunde se skräcken i hennes ögon, sojafläckar på kaklet, köttfärs i köksfläkten - och stekpannan... Det rostfria stålet var... svart. Jag gav upp. Tog ett glas rosé och kastade in handduken.

Men - och det här är förvånande - det var riktigt gott. Jag är huslig. Förstår ni det? Jag kommer att bli gift. Halleluja.

Pinguicula vulgaris

2009-02-21T18:05:00.000-08:00

Så många ord som finns och ändå så händer det ofta att man inte hittar några. För ibland finns inga rätta ord och inga rätta svar. Så ibland får man nöja sig med att lyssna. Och hoppas att den man lyssnar på nöjer sig med det.

Gustav Klimt - The tree of life

En shopaholics bekännelser

2009-02-19T21:04:00.000-08:00

Jag älskar bio i USA. Jag tycker om att gå på bio hemma också, men i USA är allting lite större, eller hur? Varje biosalong av de 10 som finns är lika stora som dubbla den största på Filmstaden i Växjö, sätena är som är sjunka ner på moln och de går att fälla och gunga i. Man kan köpa korv och nachos att ta med sig in - disgusting antagligen, men man kan! Farmor och jag såg Confessions of a Shopaholic ikväll, och den var faktiskt riktigt bra. Det enda som störde mig var att jag kände mig träffad. Jag shoppade faktiskt igår. Och några dagar innan dess. Och några dagar innan det. Ja, idag också faktiskt. För pengar jag inte har.

Jag antar att jag har vad man skulle kunna kalla en beroendepersonlighet. Om jag testade kokain till exempel, så tror jag inte att min obefintliga självdisciplin skulle stoppa mig från att prova en gång till. Och en till. Om jag gillade det alltså, och det verkar ju onekligen som att folk gör det. Därför provar jag inte.

Shopping, däremot. Det har jag dessvärre provat. Att gå in i en stor affär med vackra kläder eller skor eller väskor framkallar en nästan upphetsad känsla hos mig. Jag lovar, mitt hjärta börjar slå snabbare och jag andas lite häftigare och mina ögon flackar, försöker ta in allt. De här fysiska symptomen skulle man kunna mäta med rätt utrustning, men inte de psykiska. Min lilla hjärna registerar färg, form, material och tillfällen jag skulle kunna bära plagget i fråga, jag går igenom alla saker jag redan har och som jag skulle kunna matcha det med, jag kalkylerar i huvudet i hur många veckor det blir nudlar och om jag skulle kunna skita i att betala tillbaka pengarna jag fortfarande är skyldig Ted (förlåt, Ted. Inte denna månaden heller...), och framför allt gör jag det som sedan får mig att slita upp Visakortet (jag önskar djupt att jag kunnat skriva mitt Black AmEx här, men det får bli ett framtida mål) och köpa saken i fråga: Jag visualiserar. Jag ser mig i de skorna eller i den klänningen och, kan man tänka sig - jag ser fantastisk ut. Jag skrider in på en fest eller går på stan och alla, alla, tittar på mig. Och hur skulle de kunna undgå - jag ser ju helt otrolig ut!

Med lyxig påse i handen riktigt pirrar det i magen på mig och väl hemma kan jag knappt bärga mig tills jag får ta på mig det nya - det här plagget är det som ska få mig att bli vacker, äntligen. Men i hemmaspegeln ser jag allt som oftast det som jag retuscherade i mitt berusande tillstånd i provrummet, love-handles, att jag håller på att få en finne i pannan, att jag borde raka benen och allvarligt fundera på brun-utan-sol året om. Ruset är över. Nähä. Den här klänningen var inte den som förändrade mitt liv heller.

Men kanske hittar jag den imorgon?

De fem smartaste uppfinningarna; Target

2009-02-19T16:01:00.000-08:00

1. Om man nu måste ha i sig fett-bacon så kan man i alla fall bränna några kalorier på att dra fram gjutjärnspannan och fräsa dem. Men nej. Nu finns microbacon i en affär nära dig. Grattis USA.

2. Jo, det är sant. Kakmixer i all ära, men nu finns ett stort urval av färdiga kakdegar formade symmetriskt attraktiva rullar - bara att skiva och stoppa i ugnen. Eller varför inte bull-formade bullar av detsamma slaget?
Jaha. Men köp färdiga kakor då och kör dem i micron med baconet? Sparar ännu mer energi.

3. Här är en gammal klassiker; I can't believe it's not butter! Nej. Och det borde du inte.

4. Go-Gurt. Portable Low-Fat Yogurt. Okej. Upplever du din vanliga enportions-yoggiburk som très stationär? Det är ett jävla jobb att få med sig en sån ut liksom. Stor och otymplig.
Till saken hör att jag och Olise faktiskt provade dessa när vi var här. Det portabla består i att yoggin är förpackad i 2 dm x 3 cm tunn mjuk plastfolie. Öppna ett hörn och du är körd om du inte genast kopplar in den i droppkanylen. Trust me. Det här är inte smart. Men älskar SvampBob.

5. Och, slutligen, min favorit. Om man inte pallar knäcka ägg men pallar skruva av korken - voilà!

Bara i USA barn, bara i USA.

Bliss

2009-02-19T15:51:00.000-08:00

Lycka är inget man uppnår gratis.
Man måste jobba för det.

It's on, bitch

2009-02-18T23:25:00.000-08:00

Ugglan - Emla
1-1

Inget näbbdjur outsmarts me.

A word of warning

2009-02-18T06:25:00.000-08:00

Jag är en väldigt känslig person när det handlar om djur. Jag har varit bannlyst från fisketurer sedan jag var typ 7 för att ingen orkade lyssna på när jag bölade, först för maskens skull och sen för fiskens. Jag kom ofta för sent till skolan de dagar då det hade regnat för jag var tvungen att stanna varannan meter och vända på sniglarna som körde utåt mot gatan. En gång tog det mig två timmar att köra 3 mil eftersom det var grodsamling på vägen och jag var tvungen att köra i 50 och väja. Min hund har fler leksaker än Imelda Marcos hade skor. Jag har till och med varit vegetarian en period och har inte köpt en dunkudde sen jag råkade tappa Kudde Nya på en spisplatta. Men. Om jag någonsin får tag på ugglan som hoar utanför mitt fönster på morgnarna...

Äh vad fan...

2009-02-17T21:06:00.001-08:00

... Om man ändå ska köpa så kan man ju köpa storpack?
Skål kompisar!

Min far

2009-02-17T20:07:00.001-08:00

Jag tänkte skriva om min far, men det går inte så bra.

Han gör många roliga saker, visserligen, men det blir lätt lite tragikomiskt. Vill inte vara elak.

Pappa är en sån som alltid tar den största bullen, den med mest socker på. Nu är inte detta ett passande exempel eftersom han inte längre äter bullar, kolhydrater eller socker (eller rött kött, mjölkprodukter, saker med mjölkprodukter i, juice med apelsiner från någon annastans än Florida eller saker med tillsatser och färgämnen i), men det beskriver fenomenet rätt bra. I dagsläget är det väl snarare så att han tar det sista vinet ur flaskan vid middagen utan att fråga och äter upp alla mina blåbär som jag har i flingorna till frukost, utom 10 stycken skrynkliga och mosiga som han "sparar" åt mig för att de inte passerade hans kvalitetsgranskning (jag lovar, människan kollar dem ett och ett). Min pappa har diagnostiserat sig själv med laktosintolerans, glutenallergi och överkänslighet mot en rad andra ämnen.

Pappa brukar hålla små monologer om olika saker vare sig man lyssnar eller inte, långa utläggningar om varför ett hjärta (själva hjärtformen, inte riktiga hjärtan) ser ut som det gör, varifrån ett visst ord kommer eller - hans favorit - varför Romarriket var så fantastiskt. Jag stänger oftast av min hörsel efter en liten stund- en förmåga jag utvecklat och förfinat efter många år i mitt hem och som kallas selektiv hörsel - och jag vet att han vet det, men han tycker det är så roligt att formulera sig att det inte spelar honom någon roll. Samtidigt vet jag att han aldrig lyssnar på mig, så jag har inte dåligt samvete för detta.

Allting kan bli rätt jobbigt för pappa om han är på det humöret. Pappa lider av ett syndrom som jag skulle vilja kalla "Universum-mot-mig-syndromet". Det handlar om att man tar allting, precis allting som händer i världen som en personlig förolämpning. Man tror helt enkelt att universum is out to get you. Det kan vara lokalt - om någon kör för sakta framför dig, det inte finns någon parkeringsplats nära bion, om du tappar en sked på golvet - allt är av någon allsmäktig kraft riktat mot just pappa för att göra honom förbannad. Och det blir pappa också väldigt ofta. Även i större skalor kan detta syndrom visa sig - om börsen går ner, Obama vinner valet, eller ett tv-program som pappa tyckte om läggs ner - ja, då är det helt enkelt för att universum hatar min pappa. Om ni undrat varför Obama vann, liksom.

En annan sak som kännetecknar far är hans fobi för baciller. I nuläget bär han med sig en liten flaska med antiseptiskt medel i fickan som han tvättar händerna med så fort han tvingats röra vid något osanitärt - konservburkar i affären, dörrhandtag, en annan människa. Han springer förbi mig in i affären för att han ska hinna tvätta av handtaget till kundvagnen med antiseptiska servetter (som numer finns i alla affärer med kundvagnar - only in America, barn) för han vet att jag vägrar.

Jag säger inte att min far har fel (okej, lite kanske), men vi lever i väldigt olika världar. Jag har inte tid att grunna på allt som han gör. Jag har inte tid att ta allt som personliga angrepp och hetsa upp mig över det. Jag har väldigt lite energi dessutom, så jag måste ransonera och lägga den på saker som verkligen betyder något för mig; på människor jag älskar, på saker jag kan göra något åt (alltså inte på folk som kör för sakta framför mig), på saker som gör mig glad och på saker som jag är tvungen att ta tag i vare sig jag vill eller inte. Där ingår inte att tvätta kundvagnar.

Pappas nemesis

Aha!

2009-02-16T04:14:00.000-08:00

Plötsligt blir allt så mycket mer... logiskt.
Det är ju uppenbarligen inte straff nog att man vaknar upp i någons pojkrum med en armé av warhammer-gubbar stirrandes på en från sängbordet eller inser att man inte skulle ha sjungit Bakom mina solglasögon på karaoke (för att de flygande citronskivorna inte flög av sig själva, typ) - sen ska man dessutom missa potentiella pojkvänner i flera veckor efteråt. Förfärliga nyheter. Eftersom jag redan är körd sen helgen nu då så är det ju bara att köra på. Det här är alltså anledningen till att jag alltid saknat omdöme, ja?

Men varför innefattar studien bara kvinnor?... Män har kroniskt dåligt omdöme ändå, kanske?

Hur man festar i Amerikatt

2009-02-15T21:50:00.000-08:00

Skrev det här i ett mail för ett tag sedan till en underbar person, men det beskriver så bra attityden som finns bland folk här. Ville lägga ut det här också för syster, och Klas.

Låt mig berätta om min “fest”. Jag valde helt enkelt ut en kille som sålde smoothies och körde ögongrejen och ja, du vet, hela planen, vilket resulterade i en inbjudan till en fest igår. Jag har ingen aning om vem killen är eller var han bor eller whatever, allt jag vet är att han verkar snäll och röker mycket gräs. Och det, min vän, är en attraktiv egenskap hos någon man ändå tänkte utnyttja för lite sällskap.

Så; jag ljuger ihop en historia för farmor, vars nerver inte klarar av att oroa sig hela natten för att jag är med främmande människor, potentiella våldtäktsmän och mördare, om att jag träffar min girlfriend. Tyvärr får jag inte tag på girlfriend för att bekräfta planen, det vore ju förargligt om hon skulle ringa och fråga efter mig när jag supposedly är med henne, men skitsamma tänker jag, det löser sig.

Hoppar in i bilen, som är väl inrökt och inredd, mestadels av tomma ciggpaket av märket Camel, McDonaldsmuggar och en och annan odientifierbar pryl och klädesplagg, och tänker helt enkelt: Ja Till Livet. Varnar Bryan, som killen heter, att min syster vet hans namn och var han jobbar, samt att FBI kommer att kunna se att jag ringt honom från farmor, vore det så att min knivhuggna kropp skulle återfinnas i en container någonstans inom de närmsta dagarna. So don’t try anything, they shall revenge me, säger jag hotfullt och hytter med fingret åt pojkstackaren. Bryan, som inte förstår ironi så bra (även om det jag säger faktiskt är sant) stelnar till och fokuserar på vägen.

Huset. Vad ska jag säga? Det är smutsigt, söndrigt, förfallet, men en safe haven för dem som är där. Fattigt. Ghetto. Jag kliver in, i klackaskor och kort kjol, med en flaska rosévin i väskan. Hittar runt femton unga i åldern 16-27 år, höga som hus på i stort sett allt möjligt. De har ravekläder på sig, typ baggypants med massor av snoddar och säkerhetsnålar, stora hoodies och ja, där står lilla jag i pumps. Och kjol. Nämnde jag guldväska med rosévin? Ja, du förstår. De dricker Southern Comfort och röker gräs och allt är så hjärtskärande likt Lessebo. Been there, done that. De här kidsen kommer aldrig ta sig ur. Deras föräldrar bor next door, de röker också gräs som vore det cigg. Det kom till och med en hög mamma och hälsade på. Det låg en känsla av hopplöshet, uppgivenhet i luften och jag drar mig till minnes alla de kvällar som jag låg försvunnen i en soffa hemma hos någon annan och flydde lite av den verklighet som jag tyckte var jobbig. Det var bara ett tillfälligt stopp för mig, men för dem är det detta som är verkligheten. Liten 16årig kille som är helt väck, hugg i hjärtat av tacksamhet över att han inte är min bror, och att min bror är i säkerhet hemma hos mamma som säkert har gjort chokladmousse på pulver denna fredagkväll och bryr sig om honom och älskar honom.

Medveten om att jag inte kommer hem förrän imorgon korkar jag upp mitt vin och tänker: Okej. Bring it. Gulliga människor och jag har inga problem med att umgås med dem. Jag röker lite, dricker lite. Hela huset fullt av rök från allt möjligt. De är bara så distanserade och mellow. Whereas jag är full av energi, jag vill dansa och skrika och leva, nästan i panik för att jag känner mig så långt borta från dem känslomässigt och jag vill vara ännu längre bort, inte ha några gemensamma nämnare. Flyr till youtube och lite svensk musik. De har nu hört Frida - Upp och hoppa. Kalle Baah. Darin. Robyn.

Jag ska ställa mitt glas på ett glasbord som består av en ram och tre separata glasskivor. Ställer glaset. Upptäcker förbryllad några sekunder senare att mitt glas ligger utspillt på golvet. Hm. Förlåt, förlåt, inte för att det var särskilt rent innan, men ändå. Tar upp glaset, ställer ner det igen. Finner det på golvet åter en gång. Inser till slut att glasskivan fattas. Det tog mig long enough. Hakar loss den stora skjutdörren i glas när jag ändå håller på. Snubblar på vattenslangen i trädgården i mina pumps. Alla bara tittar. Vem ÄR hon? Vad GÖR hon? Kompisar, jag är Emily. En prinsessa of Sweden med dåligt balanssystem. What can I say?

Somnar ett par oroliga timmar, landar på Starbucks runt tio på morgonen. Mannen i kassan säger: Så vacker du är idag. Mitt hår står rakt ut på högersidan och rakt ner på vänstersidan, jag har samma smink på mig som kvällen innan vilket resulterat i pandaögon. Känner mig som en röksvamp, varje gång jag rör på mig flyger en liten glad puff av diverse luftburna ämnen iväg från mina kläder. Jag orkar inte ens bita tillbaka. Med huvudet högt säger jag: Thank you, sir, vandrar ut i morgonen och reflekterar. När jag är hemma hos farmor i min säng med Ralph Lauren-lakan och min pool och framför allt hennes oro och omsorg och villkorslösa kärlek, så känner jag mig tacksam. Jag är tacksam för allt jag får vara med om, för det gör mig till en bättre människa. Jag är tacksam för det jag har, för det är ingen självklarhet. Och hur medveten jag än är om detta alltid i mitt liv, så är det när andras verklighet blir så påtaglig att jag kommer att lukta som den i flera dagar hur många gånger jag än duschar, som jag verkligen förstår – inte vem jag är eller vad jag vill bli – men vem jag inte är och vem jag aldrig kommer att vara. Och det är väl en början?

Cravings, ge mig nu, gah! (Modeblogg del 2)

2009-02-15T16:12:00.000-08:00

Jag har verkligen 0 kronor att leva på. Så jag kan inte förklara hur det kommer sig att jag fortfarande har råd att handla. Fick 13 dollar skickade till mig av min kära syster som hittat dem i sin plånbok. Men resten? Jag vet faktiskt inte. Har funderat starkt på att sno dricksen när vi går från en restaurang, men de betalar alltid med kort. Annars hade det absolut varit ett alternativ. Det är som om något högre väsen vill att jag ska shoppa. Hur kan jag stå emot Gud? Vem är jag att säga nej till henne? Jag är utvald.

Skor från Guess
Paljett-tights, Ica ska få likadana i födelsedagspresent... Express.

Modeblogg

2009-02-15T16:04:00.000-08:00

Min signaturpose. Yes, fashionlovers, ni är avundsjuka. Vissa bara har det. What can I say?
Klänning, Express, skärp Monki. Accessoarer, använda badlakan.

Gårdagens outfit. Jag måste. Style-by-Mats-Mats-pose. Är inte detta hela anledningen till att folk bloggar?

Nu går det utför

2009-02-15T15:56:00.000-08:00

Dialog med farmor och pappa, ca 18.16:
Pappa: "Well, there are many guys who want to go out with you. That's nice."
Jag: "Jamen, det kan vara lite jobbigt ibland. Vet du."
Farmor: "You should take advantage of that. You don't have many years left, you know."
Jag: "Eh, okay. Now I feel much better... heheh...?"
Farmor: "Seriously. You have till 30. Maybe your 40s. If you take care of yourself."
Pappa: "Yes. That is true."
Sen fortsätter de att äta obehindrat. Jag vet inte... Kan detta tolkas som oartigt i någon kultur?

Vilka i helvete är h.e.a.t?

2009-02-15T12:30:00.000-08:00

Kompisar, jag älskar Melodifestivalen. Den är höjdpunkten på året för mig. Jag lyssnar på föregående års bidrag (de som inte ens vann) i min mp3. Det är sant. Jag och syster brukar betygsätta och diskutera, grundligt, kläder, smink, utstrålning, texter... allt. Förstår ni då hur ont det gör i mig att inte kunna se den? Och folk går och vinner som jag inte har en aning om vilka de är. Och jag kan inte ens höra låtarna för de är hemliga tills finalen. Jag känner mig halv. Inte som en människa längre. Det finns ett tomrum i mig. Och jag vet inte om jag någonsin kommer bli hel igen.

Sju favoriter (spontant och utan inbördes ordning):

Polen 2003. Jag rös. Och Gud vad snygg han var i mina sextonåriga ögon.

Kan man förvänta sig något annat från Tyskland 2003 än dåligt uttal, förfärlig sminkning, hemska kläder, falsksång – men Gud vilken klämmig refräng!

Norge 1995. Kavajerna och draget. Underbart.

Vi var så värda vår seger. 1998.

UK 1976. Dansen. Jag säger bara koordinationen. Rytmen.

Tyskland gör det igen, 1979.

Vad är det de kallas? De dansande deodoranterna?

Ge mig fler! Gah! Som Style-by-Mats-Mats skulle sagt.

Valentine's Day-middag. Tragiskt. ingen date.

2009-02-14T19:03:00.000-08:00

Far
Mina slaktingar trodde isbitar - men da skulle de ju smalt! Puckon.

Alla Hjärtans Dags-middag på Bella Vita. Lobster Ravioli och Moet Chandon. Mysigt. Vi lyckades hålla sams. Tur.

Paradiset?

2009-02-14T16:18:00.001-08:00

En tur med bilen

2009-02-14T16:09:00.000-08:00

Såhär kan det se ut om man åker bil med pappa:
(Pappa har till och med erkänt att han köpt sitt körkort)

Livet susar förbi i superfart.

Min far

2009-02-14T11:56:00.001-08:00

Dialog med pappa ca 1.15 PM:
Jag: ‘Jag träffade en man igår som sa att han kunde fixa ett Social Security Number åt mig.’
Pappa: ‘What?! People like him should be put in jail!’
Jag: ‘Han var från New Orleans.’
Pappa: ‘What?! New Orleans is the most crooked city there is! Only scumbags and criminals! Was he black?’
Jag: ‘Nej. Jag mår illa.’
Pappa: ‘What?! Why?’
Jag: ‘Jag drack så mycket champagne igår.’
Pappa: ‘What?! Did he buy you champagne?’
Jag: ‘Ja. Bjuds det på champagne så dricker jag, pappa.’
Pappa: ‘What kind?’
Jag: ‘Dom Perignon.’
Pappa: (efter eftertänksam tystnad) ‘Well, I am glad you socialize with rich people.’

Innan jag somnade

2009-02-14T09:46:00.000-08:00

Jag mår som jag förtjänar idag. Kan man säga. Arg på min far ljög jag ihop en historia om att Adam skulle hämta mig, för jag får inte gå över Stora Vägen själv. Förutom att det tar typ en halvtimme att gå ner till the mall. Utan trottoarer. Och utan lampor. Jag gick i vredesmod dödsföraktande genom alla jävla sprinklers i nattmörker, och över Stora Vägen, vid vilket ‘övergångsstället’ lyser grönt i ungefär 2 sekunder. Och vägen är typ 2 km bred. Inga rullatorer här inte.

Blöt, med rinnande mascara och med klackaskor i väskan stapplade jag mig in på en restaurang och ställde mig i baren. Min favoritbartender jobbade inte, men jag fick ett glas champagne av den kvinnliga istället. Dagens lektion: Det lönar sig att dricksa, barn.
Jag uthärdade mig genom en split mousserande, men kunde inte undgå att känna mig ganska puckad där jag stod själv i baren och beslöt mig för att gå ut och ta en cigg. Hela uteplatsen var ett disco – men missförstå mig inte nu – ett disco där medelåldern var 70 år. Ett urval av låtarna: Cher – Do you believe in life after love, nåt med Tom Jones, You can’t hurry love, ja, you get the picture. Men jävlar vilken fart det var på pensionärerna. Det snurrades och jazzades och de försökte sig till och med på lite regular clubbing emellanåt. Underhållande ja, men inte tillräckligt för att hålla mig kvar. You know, alla hade någon och jag hade ingen. Men – då kommer Han! Sliskig, lite tjock man på 45, som insisterar på att han inte försöker ‘pick me up’, utan skrockar lite gubbigt ‘Jag är ju säkert äldre än din pappa’. ‘Ja, det är du nog’, säger jag och ler oskyldigt. Men han är faktiskt ganska rolig. ‘You look like a moviestar’, säger han. ‘You don’t’, säger jag. Och så håller vi på. Han är republikan och jag dissar Sarah Palin. Han är homofob och jag säger att jag är lesbisk. Han säger att jag är såå vacker, och jag säger ‘I know this game’. Över en flaska Dom Perignon blir alla samtalsämnen mer uthärdliga, och någonstans måstehan insett hur fantastisk jag är, för jag har blivit lovad både ett Social Security Number (I know some guys...) och ett hus med fyra sovrum på en golfbana (låter farligt, no?) om jag kommer till New Orleans över Mardi Gras. Flygbiljett betald. Hm. Vad kan haken vara? Jag ska absolut fundera på det här.
Jag fick skjuts hem till the gated community, och inga bilar får ju köra igenom grinden om de inte har stickers, eller om någon i bilen har ett guest pass. Vilket jag hade. En gång i tiden. Men som under mystiska omständigheter försvunnit. MEN – jag var lite berusad (okej, väldigt), och lyckades faktiskt prata in bilen. Jag tror att jag bland annat stack ut benen genom fönstret och visade mina klackaskor. ‘Should I WALK in these? Can you be that cruel?’ tror jag att jag skrek. Hemma. Fyllemat. Bakis. Ja, kompisar. Det ser ut att bli en underbar Alla Hjärtans Dag. Puss till er.

Semlor!

2009-02-13T22:34:00.000-08:00

Jag måste bara bevisa att jag är huslig, bakade semlor häromdagen. Ja. Jag. Bakade. Anyway. Insåg när jag stod i affären och höll på att börja gråta för att jag inte hittade vanlig jäst utan bara dry, att jag glömt ta piller i flera dagar. Kom i alla fall hem med den förbannade dry yeasten och informerade farmor om mina planer – jag tycker inte ens om semlor, försökte mest göra en god gärning – och hon ser på mig med förfäran i blicken. ‘Baka? But... it’s messy!’ Ja, lilla farmor, förklarar jag. Men det är grädde i dem .Jag vet hur hon ska tas, det ligger åratal av träning bakom denna fingerfärdighet. Genast ser jag hur hennes lilla hjärna arbetar. Grädde, mjahaja, men då så, och genast blir hon mer vänligt inställd. Men jag vet att ingen som känner mig kommer att tro på att jag bakat, which is why: Bildbevis!

DEG!
BULLE!
SEMLA! Med napoleonfyllning for vanlig ar vidrig!

Fyllemat

2009-02-13T22:09:00.000-08:00

Går det bra? Nej. Och jag är förtvivlat hungrig. Jävla papperstallrikar, varför får man inte använda riktiga tallrikar. It’s my destiny. Igen:

Från nattens ståndaktiga försvarare och morgonens antagonist

2009-02-08T04:25:00.000-08:00

Jag var fin, åtminstone. Fuskskinnsklänning, rött läppstift, klackaskor (så säger vi i Småland). Men inte riktigt inställd. Kände mig ganska ensam inne bland lampor och drinkbord och stor scen där jag egentligen borde dansat, drama queen som jag är. Vet inte vad det var ikväll, men vissa kvällar kanske man inte ska gå ut. Jag landade i en liten obskyr cigarrbar med uppstoppad björn i dörröppningen och hornprydda gaseller med ögon av glas som stirrade blint ut i lokalen – hur kan någon någonsin tycka att det är smakfullt? De slutade servera klockan två, och jag fann det otroligt underhållande att de sprang omkring och hetsade oss alla – ‘fem minuter kvar! Drick upp ölen! Två minuter!’ Jag hatälskar detta land.

Waffle House är nog den billigaste och mest tacky lilla syltan man kan hamna på i Amerikatt. Klockan fyra på morgonen kan man träffa otroligt intressanta människor som intar frukost efter en lång natt; strippor och gangsters, pensionärer som rymt hemifrån efter bråk med frun, aliens... Över min kopp vattniga kaffe – varför kan ingen i detta land göra anständigt kaffe? – drabbades jag av en svår och allvarlig skrattattack över ingenting, eller jo, över mitt liv som aldrig upphör att förvåna mig.

Eftersom jag bor i ett gated community för tillfället där inga obehöriga bilar får köra förbi den evigt bemannade gaten, fick jag först ta av mig klackarna till barfota, sedan smyga förbi osedd eftersom jag har tappat bort mitt guest pass (jag vet inte hur, fråga inte. Det gjorde jag så fort jag fick det när jag kom hit), sedan ila bort mot mitt hus – det är en bra bit från gaten – i en Walk of Shame. Måste skynda mig innan solen går upp eftersom jag förvandlas till dust då. Jag kunde riktigt se de morgonpigga pensionärernas kristna och fördömande blickar bakom persiennerna när jag i min catgirl-outfit och med pumpsen i handen och en cigg i munnen studsade förbi. De behöver lite action, gamlingarna, tänkte jag, och log ett vinnande leende. Inte för att jag hade scored, men det behöver ju inte de veta.

Oroad över koden till tjyvlarmet som jag hade glömt klirrade jag med nyckeln lite för högt och min far kom till undsättning. Klockan är sju och jag känner mig lätt ambivalent – frukost? Sova?

Från början

2009-02-03T21:49:00.000-08:00

När jag säger att jag inte har någonting hemma, så ljuger jag ju. Jag har min tokiga familj med hippie-mamma, nörd-bror och bryggar-pappa, min håriga son, min hypokondriska syster, min älskade Klas som råkar vara något så exotiskt som en köttätande växt, min hemliga älskare, min före detta medfånge, min ‘sambo’ som inte har några garderober kvar för han var dum nog att ta in en inneboende, en groda jag inte vet så mycket om ännu, en Ior, min partner in crime och en massa andra fantastiska människor i mitt liv. Men de har ju sina Things. Och jag hade ingen Thing som var min. Ingen passionerad relation till någon utbildning och ingen karriär och jag bara drev omkring lite. Alla andra pratade om sina Things och jag ville ha en egen. Så jag tänkte Okej, för att ingen ska tycka att jag är totalt utan ambitioner och menlös så drar jag någon annanstans och driver omkring lite. Bättre vara arbetslös i Florida än hemma liksom. Men är det det? Jag trodde att jag var förberedd för det här, men är man någonsin förberedd för någonting?

Jag tänkte att jag skulle hänga med min girlfriend här, som jag har hängt med innan. Men efter vårt senaste samtal har jag känt det som att hon inte vill umgås med mig. Jag har analyserat det har ett par gånger nu: Kan det vara att jag sa att jag hatade barn när hon frågade om jag ville följa med till Chucky Cheese med hennes nya kille och hans tre barn? Kan det ha varit att jag sa “Du är ju för fan värre än jag!” när hon berättade att hon hade ny kille? Eller är det bara att hon är grymt upptagen med skola, jobb, ny kille och hans tre barn? Hjälp mig lite här, kompisar.
Anyway, denna oväntade dumpning har fått mig att söka mig till nya friends. Det går sådar. Antingen har jag levt i en väldigt skyddad värld eller så är folk bara mycket konstigare här än hemma.

Jag känner mig obekväm eftersom jag trots att jag kan språket inte kan Språket; man säger inte ‘Chicken’ till folk längre, visste ni det? Nej, man säger ‘Pussy’. Om man frågar någon ‘Are you happy?’ så frågar man ‘Är du hög?’. Hade ni en aning? Kan jag lära mig det här? Kan jag bli accepterad i dessa vulgära och livsfarliga gangsterkretsar? Kan jag lära mig Språket? I shall try.

Jag slänger mig ut i det okända med no fear! Jag är Åsne Seijerstad, men lite coolare. Okej? Är ni med mig?